Idag tog svenska skidlandslaget ytterligare två OS-medaljer i herrarnas 15 km, klassisk stil. Johan Olsson och Daniel Richardsson tog silver, respektive brons. En oerhörd prestation! Det är välkänt att både Olsson och Richardsson har haft en svår uppladdning inför OS – med skador, sjukdom och andra mycket olyckliga omständigheter. Mot den bakgrunden blir resultatet än mer imponerande. Det känns inte alltför långsökt att dra slutsatsen att detta är idrottsprestationer som möjliggörs till stor del av goda gruppfenomen och gott ledarskap.

Förbundskaptenen Rikard Grip tycks vara en ledare som hämtad ur en handbok om transformativt ledarskap. Huruvida han själv identifierar sig med begreppet vet jag inte, men han är ett inspirerande exempel på en god ledare som fokuserar på precis rätt saker. I samband med svårigheter har hans goda värderingar blivit synliga i media. Rikard Grip ägnar sitt liv åt idrotten, men när svåra livshändelser träder in då är han snabb med att betona hur sekundär idrotten är. Och det är klart – det är ju faktiskt bara ett jobb…

Grip har själv beskrivit basen i sitt ledarskap som engagemang och understryker att man med sitt eget engagemang smittar andra. Vidare har sagt att hans stora utmaning är att få alla att känna sig betydelsefulla.

Idag när silvermedaljören Olsson intervjuades av TV 3 sken skidlandslagets värderingar igenom igen:

”Är nästan gladare för Dannes brons än mitt silver. Han betyder så mycket för laget.”

Vackert.